Nathalie Lindström

Vid den här tiden för exakt ett halvår sedan förlorade jag min älskade ponny, min vita pärla och min absolut bästa vän! Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig igenom en sån förlust. Jag grät konstant hela dagen, var hemma från skolan i flera dagar och åkte inte till stallet på nästan en vecka.

Att inte längre få höra hans gnäggningar varje gång man öppnade stalldörren, att inte längre kunna pussa på hans mjuka mule, att inte längre få sitta på hans rygg när han bockade som en galing, att inte längre få se min fina ponny var de som skrämde mig mest. Jag hade haft denna underbara häst i över 6 år och att leva ett liv utan honom hade liksom inte ens funnits i mina tankar. Två veckor tidigare hade han kommit tillbaka från fodervärden. Jag hade planer för honom nu. Han skulle få stanna hos oss. Det var han jag skulle ha kvar och rida på när jag sålde Pompe. Vi skulle ha hoppat dem där småhindren på nåstävlingen i sommaras. Vi skulle haft en underbar sommar tillsammans och gjort allt som vi brukade göra förut. Man det blir inte alltid som man tänkt sig.

Vi hade gått igenom så mycket tillsammans och han hade alltid varit en riktig kämpe. Pearl är den absolut bästa ponnyn jag har haft. Ridmässigt är han den som har lärt mig det mesta av vad jag kan idag. Vi började tävla för 6 år sedan och jag kom alltid hem med minst en rosett! Kan ni tänka er vilket självförtroende den här hästen gav mig!

Att se hur ont sin älskade ponny har och att se den lida som jag fick göra, önskar jag inte ens min värsta fiende. Jag har aldrig någonsin sett en ponny som har haft så ont. Det var det värsta jag har varit med om. Jag trodde seriöst inte att jag skulle kunna gå vidare. Det kändes så tomt, som att jag inte hade något kvar. Efter en vecka tvingade mamma med mig upp till stallet. Jag hade ju trots allt en till ponny att ta hand om. Och från att jag satte mig upp och red Pompe igen, så kändes det bra. Jag vet att Pearl ville att jag skulle fortsätta, och det gjorde jag.

Jag kommer alltid minnas hur överraskad jag blev när jag fick dig. Hur stolt jag kände mig över att du äntligen hade blivit min. Jag kommer också alltid minnas när du stod med huvudet i min famn och vi fick våra sista minuter ihop. Hur tar man farväl av en vän på några minuter? Jag kommer också minnas hur jag gick ut och täckte över dig med dina täcken när du låg där ute på stallplanen. Hur jag gav dig din sista klapp på mulen och sa, Jag älskar dig.

Jag är så oerhörd glad att jag fick chansen att lära känna Pearl. Jag hade inte kunnat få en bättre första ponny. Han gjorde allt för mig, han ställde upp på mig till 200% och jag kunde alltid lita på honom. Han var inte bara min ponny, han var också min bästa vän. Jag tror man bara får en ponny som han en gång i livet.

Alla minnen jag har med dig kommer jag minnas med glädje, lika stor glädje som du alltid gav mig genom att bara vara min. Jag älskar dig, Pearl Corder ♥